Handmålade reproduktioner av målningar - Rörelser - Spatialism

I den pulserande staden Buenos Aires 1940 inledde Lucio Fontana, en visionär konstnär med rötter i både Argentina och Italien, en resa som så småningom skulle föda en av 1900-talets mest revolutionära konströrelser: Spatialism. I samarbete med sina kollegor Jorge Romero Brest och Jorge Larco grundade Fontana en privat konstskola känd som "Academia d'Altamira". Det var inom denna akademis väggar, 1946, som Fontana, tillsammans med en grupp unga konstnärer och intellektuella, skrev "Manifesto Blanco" (Det vita manifestet). Detta dokument skulle senare erkännas som det första manifestet för den spatialistiska rörelsen, som satte scenen för en djupgående omvandling i den abstrakta konstens värld.

"Manifesto Blanco" lade fram de grundläggande principerna för en konst som ännu inte är född, en som skulle överskrida traditionella former och omfamna begreppen tid och rum. Fontana och hans medarbetare krävde ett fullständigt avsteg från "användningen av kända konstformer" och förespråkade istället utvecklingen av en konstform som var förankrad i tidens och rummets enhet. Denna radikala idé utmanade konstnärer att bryta sig loss från gränserna för konventionella konstnärliga uttryck och utforska nya dimensioner av kreativitet.

1947 återvände Fontana till Milano, där en liten men hängiven grupp konstnärer snabbt samlades runt honom, ivriga att utforska och expandera på hans revolutionära idéer. Det var under denna period som Fontana förfinade sin vision till vad som skulle bli det tekniska manifestet för spatialismen. Två ytterligare manifest följde, som ytterligare definierade rörelsen: "Spatialists I" (1947), skriven av målaren Beniamino Joppolo, och "Spatialists II" (1948), författad av kritikern Antonino Tullier. 1951 publicerade Fontana ett annat manifest, med titeln "Vi fortsätter konstens utveckling", som kompletterade "Förslaget till reglering av den rumsliga rörelsen" som släpptes föregående år. Denna serie av manifest kulminerade 1952 med "Manifesto of the Spatial Movement for Television", som bildade en teoretisk trilogi som skulle bli hörnstenen i Spatialism.

År 1949 började Fontana experimentera med monokromatiska ytor och utsatte dem för en process som han beskrev som "misshandel". Han genomborrade, skar och snittade duken och förvandlade den från en ren yta till en illusion av rymd och djup. För Fontana var duken inte längre bara ett stöd för färg utan ett medium genom vilket konstnären kunde utforska rummets oändliga möjligheter. Dessa tidiga verk, som "Concetto Spaziale" (Spatial Concept, 1950), markerade början på en ny era inom konsten. Serien, inklusive "Buchi" (hål) och "Tagli" (snitt), representerade en radikal avvikelse från traditionell målning. Fontanas dukar var inte menade att vara passiva objekt för observation utan aktiva deltagare i utrymmet runt dem, öppna upp för omgivningens oförutsägbara krafter.

Fontanas verk under denna period, som han kallade "spatiala begrepp", sträckte sig bortom målning till att omfatta skulptur. Verk som "Concetto Spaziale Teatrino" visade hans engagemang för att utforska rymdens tredimensionella natur genom olika medier. 1950 grundade Fontana officiellt Spatialism-rörelsen och lockade andra framåttänkande artister som Mario Deluigi och Roberto Crippa. Dessa spatialistiska målare var mindre angelägna om färg och själva målningen och mer fokuserade på att skapa en bildkonstruktion som fångade rörelse i rum-tid. De försökte avslöja de dolda naturkrafterna, såsom ljus och elementarpartiklar, som verkade okontrollerat på dukens yta.

Ett avgörande ögonblick i Fontanas utforskning av Spatialism kom från en olycka. När en av hans dukar, avsedd för en utställning i Paris, skadades, befäste Fontana sin avsikt att fysiskt förändra duken. Med ett rakblad, stans eller skärare började han skära igenom duken och avslöja det tredimensionella utrymmet bortom dess yta. Denna teknik, sedd i verk som "Concetto Spaziale, Attese", förvandlade duken till en inkörsport till en annan dimension. Fontana inkorporerade till och med material som glasskärvor och små stenar i sina målningar, vilket ytterligare betonade det fysiska och strukturen i hans arbete. Hans utforskning sträckte sig till bronssfärer, där han tillämpade samma skärande gester, vilket visade att spatialismen inte var begränsad till något enskilt medium.

Fontanas fascination för ljus spelade också en avgörande roll i hans Spatialistiska strävanden. Influerad av arbetet av den argentinska konstnären Gyula Kosice, en nyckelfigur i MADI-rörelsen, började Fontana experimentera med svart ljus, eller Woods ljus. 1949, med hjälp av arkitekten Luciano Baldessari, skapade Fontana en uppslukande installation på Galleria del Naviglio i Milano. Med titeln "Ambiente spaziale a luce nera" (Spatial Environment in Black Light), kastade detta banbrytande verk tittarna in i mörker, där abstrakta färger verkade sväva över marken, vilket skapade en desorienterande och utomjordisk upplevelse. Denna installation markerade det första spatialistiska konstverket, en pionjärinsats som skulle påverka utvecklingen av miljö- och installationskonst.

Fontana fortsatte att tänja på konstens gränser med sin innovativa användning av ljus. 1951 skapade han "Luce spaziale" (Spatialt ljus), en neonstruktur för IX triennalen i Milano. Detta följdes av liknande verk för den italienska paviljongen på Turin-utställningen 1961, bland annat. Dessa neonskulpturer exemplifierade ytterligare Fontanas engagemang för att utforska skärningspunkten mellan konst, ljus och rymd.

Den första stora kollektiva utställningen av den spatialistiska rörelsen, med titeln "Arte Spaziale", samlade verk av Fontana och andra likasinnade konstnärer, inklusive Giancarlo Carozzi, Roberto Crippa, Mario Deluigi, Gianni Dova, Beniamino Joppolo och Cesare Peverelli. Denna utställning var en kraftfull illustration av idéerna som beskrivs i de spatialistiska manifesten, som visar upp de olika och dynamiska tillvägagångssätt som dessa konstnärer tog i sin strävan att överskrida konstens traditionella gränser.

Berättelsen om Spatialism är en om innovation, utforskning och en obeveklig strävan att tänja på gränserna för konstnärligt uttryck. Genom sina manifest, banbrytande verk och visionärt ledarskap, omdefinierade Lucio Fontana och hans andra spatialister vad konst kan vara, vilket öppnar upp för nya dimensioner och möjligheter som fortsätter att påverka och inspirera konstnärer idag.